Det blev ingen utlandsresa i år. Inga flyg, inga pass, inga stressiga väskor som ska packas med ”allt man kanske behöver”. Och vet du? Det känns faktiskt ganska skönt. För ibland är det just de där långsamma dagarna hemma som sätter sig i hjärtat. Särskilt när vi hittar på saker tillsammans – jag och barnen.
Jag vet inte när det började, men det har blivit lite av en tradition nu. Varje sommar hittar vi på ett litet projekt. Inte något stort och dyrt, utan något vi kan göra själva. Med trä, färg, jord eller tyg. Något som får ta tid. Något som blir vårt.
Små händer, stora idéer
Förra veckan byggde vi en liten bänk av gamla brädor som legat bakom garaget. De såg mest ut som skräp först (inte direkt en grafisk profil), men barnen var säkra: det här skulle bli världens finaste ”glassbänk”.
Vi mätte lite på känsla, skruvade ihop snett men stabilt, och målade med den färg vi hade hemma. Blå, röd, gul och lite glitter ovanpå. Det blev faktiskt en bänk. Och nu sitter de där varje eftermiddag med varsin isglass, stoltare än någonsin.
Inget måste – bara tillsammans
Jag tror det är det som är så fint med de här små projekten. De behöver inte bli perfekta. Det viktiga är inte om färgen flagnar eller om skruvarna sitter rakt, inte som mannen som jobbar med kvalitetsbyggen som takläggare Skåne. Det viktiga är att vi gör det ihop. Att vi skrattar när vi kladdar med målarfärgen, att vi pratar om hur fåglar bygger bon medan vi försöker snickra ihop en holk.
Att det blir något av våra händer.
Och så pauserna
Det bästa med att vara hemma? Att vi kan ta pauser när vi vill. Lägga oss i gräset. Göra saft. Gå barfota i några timmar. Byggprojektet ligger där och väntar – men det gör inget om det blir klart i dag eller nästa vecka. Ingen har bråttom.
Minnen som sitter kvar
Jag vet att barnen kommer växa upp. Att de kanske en dag inte vill måla staket med mamma längre. Men jag hoppas att de minns det här. Doften av sågspån. Färgen som aldrig riktigt gick bort från händerna. Skrattet när vi tappade en bräda i vattenspridaren, eller när vi nästan tappade taget om vår båttrailer.
Och kanske, en dag långt fram, bygger de något med sina egna barn. Med samma glädje, samma enkla känsla av att ”vi gjorde något tillsammans”.
Så nej, det blev ingen resa i år. Men vi har byggt bänkar, målat krukor och planterat frön. Vi har fått färg på kinderna, jord under naglarna och hjärtat fullt av sommar.
Och du, det räcker alldeles fint.…